Vi vill vara fria, moderna människor – men vi dejtar som åldersfascister

Ja, så är det faktiskt. Trots att vi ofta slänger oss med klyschor som ”åldern spelar ingen roll, det är personligheten som räknas” så är det ett faktum att de allra flesta enbart dejtar inom sitt eget ”åldersspann” (plus eller minus ett par år).

Med andra ord: kvinnor i trettioårsåldern vill helst dejta män i trettioårsåldern, och vice versa. Den gamla konventionen om att det är ”okej med män som dejtar yngre kvinnor”, men märkligt när kvinnor träffar yngre män, lever också kvar.

alderskillnad

Möjligen beror detta på att vi fortfarande är inne i ett slags attitydförändrande fas. Och att de yngre generationerna som växer upp har en större öppenhet inför ålderskillnader i förhållande. Men det återstår att se.

Sannolikt är ålderskriteriet så djupt intpräntade i oss, av vi inte ens reflekterar över det. Hela våra liv är ju uppbyggda runt olika slags ”åldersfaser”- skola, universitet, jobb, barn, pension; alla följer ett slags arketypiskt mönster som har med åldern att göra.

Om man ställer frågan: ”vilka egenskaper hos en partner är viktiga för dig?” så är det ingen som svarar ”att vi är i ungefär samma ålder”. De flesta börjar genast prata om personliga egenskaper och attribut. Men samtidigt finns åldern där som ett ramverk och självklarhet.

Låt säg att en kvinna i 50-års åldern vill ha en man från Stockholm som är snäll, social, musikalisk och har god ekonomi. Att då matcha henna med en 20-åring som uppfyller alla dessa krav är för de allra flesta otänkbart.

Vad vi tycker? Givetvis att vi ska titta mindre på åldern. Fundera åtminstone över hur du själv väljer intressanta partners – och varför de alltid är i samma ålder?

No comments yet.

Kommentera